En dagbok om en tjej

Kapitel 1: Anton Anton Anton!

Vi satt på en bänk utanför mitt hus. Vi viskade, vi vågade inte mer, då skulle fru Magnesson, min ena granne, bli tokig på oss, som alltid. Men egentligen brydde vi inte oss, hon kan gapa och tjata hur mycket hon vill, jag behöver prata med min bästa kompis. Och särskilt ikväll när jag kysste Anton för första gången! Han drog i min arm och blinkade, jag rodnade och han slog till mig på armen, lite för hårt.  Han visste inte om den enda hemligheten som jag behöll för mig själv, vi som berättar allt för varandra, att jag var kär i honom, men Robin anande inget, som tur var. Istället började jag berätta om kvällen i detalj, Robin suckade ibland, jag gick djupare in på vad som hade hänt, berättade egentligen lite mer än han ville veta, men han hade också en hemlighet, men jag visste den, bara jag.

Robin och jag har varit kompisar sedan våra mammor träffades första gången, när jag var tre och Robin var fem, så vi kom och gick hos varandra och ingen sa något.

- Är du kär då?

- Det är väll klart! Tror jag, varför frågar du?!

- Nä, man brukar inte kyssas för skojs skull! Grattis då, muttrade han och gnuggade bort ett löv på bänken nära mig där jag satt.

Bara det gav mig rysningar, Robin var sådär dyster och sur hela kvällen, jag förstod inte varför. Han ville inte berätta för mig, om jag och han är så bra vänner som jag vet att vi är, så kommer han berätta när han vill det, jag kan vänta, vi har allt tid i värden.

Kapitel 2; stenkastning:

Det gick en vecka innan jag såg skymten av Anton i korridoren, han var inte på festen som han hade lovat mig, så jag tänkte fråga honom om det, men han dök aldrig upp.  Först slog det mig att han kunde vara upptagen med skolarbeten, men var inte säker. Jag ville inte att han skulle få fel uppfattning om mig, jag ville bara prata med Anton, men till slut började jag leta efter Robin istället, men även han var borta. Efter skolan den dagen fick jag svaret, Robin hånglade med Karro, hans tunga i henne mun, hon stinker både rök och äcklig parfym, hur kan han?! Karro var min vän i lågstadiet, men hon och jag växte ifrån varandra ganska snabbt. Och nu kysstes dom in för hela skolan, min bästa kompis och Karro. Jag ville inte stå kvar, men jag kunde inte dumpa Robin, han hade lovat mig att vi skulle ses vid hans moppe när jag hade slutat, han slutade innan mig, men nu då? Jag stod som frusen vid ingången, och värre blev det. Karro och Robin hade kysst klart och hon log när han hjälpte henne på med ”min” hjälm. Sedan tog han på sin egna och kollade runt, sedan körde han ut och rakt förbi mig, han tittade inte ens på mig!

Jag hade inget val, jag skulle få gå hem, så jag började gå. Anton kom med Niklas runt hörnet och Anton nickade åt mig. Niklas såg frågade ut och sedan stannade dom, då la Anton en arm om mig och presenterade mig som hans tjej. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag blev stum och kände hur mina kinder blev ljusrosa. Jag vågade inte titta upp, dom stirrade på mig!

- Aw, titta, du rodnar! Du är för gullig, vet du det?! Jag älskar dig Emma Jonsson, sa Anton och kramade om mig lite halvt.

- Jasså, du är Emma? Anton håller inte käften, du är allt han pratar om, det är Emma dit och Emma hit, sa Niklas och jag förstod att han retades med mig. Men jag orkade inte bry mig, jag tittade upp och glodde på Niklas.

Han stod och flinade åt Anton, jag vände mig till Anton, så att jag fick hans armar runt mig, han strök undan lite hår och fäste det bakom örat. Sedan tittade han på mig och Niklas väste något, Anton tittade upp, flinade och fokuserade sedan på mig igen. Jag hörde att Niklas lät och vände mig helt mot honom, men han var längre så jag tittade upp på hans hals, tills han vände sig ner mot mig och frågade vad jag ville.

- Vad fan håller du på med? Frågade jag och såg på Niklas. Nu rodnade han och jag kände hur Anton drog mig därifrån och jag åkte hem till Anton bakom honom på hans moppe. Då hade jag tid att tänka och samla mig.

Kapitel 3; Hon gör allt för att göra mig lycklig:

Han bodde i ett hus som var större än mitt och vi var ensamma för att hans föräldrar kommer senare, när dom har slutat jobba. Jag nickade tills svars. Anton visade mig runt i huset, jag nickade igen, jag trodde inte att jag skulle klara av att prata. Till slut, kom vi tills hans rum. Där fick jag utforska lite, jag tyckte om att läsa när jag var mindre. Men nu hade det försvunnit, trots det bläddrade jag igenom alla hans böcker. Efter någon minut kom han upp bakom mig, han la sina händer på min midja och kysste mig på halsen.

Jag njöt av det, trots att hans läppar var iskalla, så ville jag inte att det skulle sluta. Han vände på mig och jag kommer ihåg att han masserade min rygg, hans hand åkte upp och ner och jag tyckte att det var konstig. Men jag var så arg för att Robin hade lämnat mig så jag brydde mig inte.

Han drog mig ännu närmare honom. Sedan började han knäppa upp min blus, jag slutade kyssa honom, försökte få bort honom och till slut släppte han.

- Vill du inte? Har du ändrat dig?

- Jag vet inte, det känns fel.

- Kom igen.. Snälla?

- Okej, för din skull.

Han nickade och började kyssa mig igen, sedan stod jag utan min tröja. Han log lite och kysste mig nedanför halsen mot mina bröst, jag var tveksam men antog att han visste vad han gjorde. Han tryckte mig mot väggen, han släppte inte mina läppar, men till slut var han tvungen, han måste stänga dörren. När den var stängd tryckte han istället ner mig på sängen. Han låg ovanpå mig och tog av mig alla mina kläder samtidigt som jag försökte ta av honom sina. När vi bara hade underkläderna kvar sa han åt mig att lägga mig under hans täcke. Jag gjorde som han sa. Han fumlade med min bh och slängde ner den. Han försvann under täcket och jag kände hur han drog i mina trosor, jag böjde benen för att det skulle gå lättare för att jag skulle bli naken,  jag var kåt nu så jag lät hans fingrar utforska mig. Det kittlade till i mig och jag ville aldrig sluta. När jag var naken kastade han ut sina kalsonger och frågade om jag var okej. Jag nickade lite lätt och han pressade sin mun mot mig. Sedan la han sig på mig igen, och jag kände något som var hårt. Jag förstod inte först, men efter ett tag gick det upp för mig. Han var andfådd och sa att han var upphetsad. Jag nickade, jag kände att jag var blöt. Hade jag kissat på mig? Sedan fick jag ont, han körde sitt race och jag låg bara där och kysste honom. Han omfamnade mig med sina armar, jag visste att jag också var kåt och försökte få av honom. Han rullade ner och jag fick ligga på honom, det blev definitivt svårare nu men jag gillar det. Han kände på mig och jag kunde inte undvika att stöna högt. Han verkade gilla det och hans grepp om mig blev hårdare ungefär som han inte ville att jag skulle gå. Jag kysste honom och han la sig ovanpå igen, det är lättare för honom tydligen. Jag log för mig själv och han smekte mig över kinden.

Efter några minuter var båda trötta och somnade i hans säng, han la ut sin arm och jag la mig på den. Han viskade ”tack” och sedan kommer jag ihåg att han somnade för jag hörde hans snarkningar. Jag suckade lite och reste på mig. Jag skulle hem, nu, innan han vaknade! Jag satte på mig bh:n och mina stringtrosor sedan försökte jag dra på mig byxorna, det var svårt, jag var kladdig och det gick inte riktigt, jag tog på mig linnet och sedan min blus. Anton slängde en arm, som om jag låg kvar bredvid, snarkade lite och sov vidare. Jäkla tur att han inte vaknade. Jag tittade på honom och gick.

Kapitel 4; Suprise..

Jag gick raka vägen hem, när jag såg hans moppe. Han tog upp visiret, stängde av moppen och blängde på mig samtidigt som att han la armarna över sitt bröst.

- Vad har du gjort här? Frågade han

- Vad gör du själv här? Undrade jag

- Jag släppte av Karro Blomqvist.

- Ja, ni hånglade framför alla!

- Du gjorde samma sak med det där puckot! Fräste Robin

- Kalla inte Anton för pucko! Förstå hur mycket du sårade mig när du hånglade med henne! Hon var min vän!

Robin glodde på mig. Han la hjälmen vid moppen, han gick fram till mig och la armarna om mig. Han viskade i mitt öra ”förstå att jag älskar dig”. Sedan kysste han mig i håret ovanför pannan och startade sin moppe. Han drog på sig hjälmen och lämnade mig. Jag ville gå hem. Men benen kunde inte, jag tittade på vägen där han hade åkt. Jag tvekade, men tog upp min telefon och slog numret. Det dröjde inte länge innan jag la på och fem minuter senare satt jag bakom honom. Jag kände hur vinden drog mig i håret,  hjälmen satt på huvudet och han körde. Jag var överlycklig och när jag såg mitt hus var jag glad att denna dag var över. Men morgondagen skulle bli värre. Jag tänkte först inte på fordonet som stod på uppfarten, det kunde vara ve som helst av mina kompisar eller en granne. Men det var inte först jag kom in som jag förstod. Nu var vi inte längre kompis, utan dödsfiender. Fan ta Robin Söder! Jag sa hej då, vi bestämde att han skulle hämta mig i morgon så jag tog med mig hjälmen in. Där satt mamma i köket och Robin hade varit där. Han berättade vad jag hade gjort. Hur fan visste han?! Nu vill inte mamma att jag ska gå utanför dörren med någon hon inte vet vem det är. SUCK! Han har förstört mitt liv!

Robin ringde mig på kvällen. Mamma var glad, men jag sa att hon kunde hälsa att jag inte ville prata med honom. Mamma tyckte att jag var dum eftersom hon tycker att det var bra att Robin berättade. Jag tyckte inte om det. Jag vill inte prata med honom, aldrig mera!

Nästa dag stod han utanför med sin moppe. Jag log, tog på mig hjälmen och gick ut. Jag satte mig på moppen, vi stack iväg och jag skrattade. Han log, jag hörde att även han hade roligt. Efter en kort stund var vi utanför skolan, Nicke väntade där.

- Tja! Jasså, han är din chaufför redan? Sa Niklas.

Kanske kan han bli min med, lade han till.

- Ledsen, men bara vackra flickor får sitta där, speciellt Emma, svarade Anton och sneglade på mig.

- Synd, jag kan spela tjej, om du vill Anton! Sa Niklas.

- Jag vill inte ha dig bakom mig,

Förklaring: ”Underbaraste du” handlar om Jennifer som dör i en bilolycka, historien återberättas av killen som föll för henne, han som var osynlig men ändå älskade henne.  Det fanns en som inte finns längre. Man ser henne aldrig längre. Hon brukade gå med sitt blonda hår utsläppt och oftast visslade eller sjöng hon, dock väldigt väldigt tyst så klart, kanske för att hon inte ville att någon skulle höra henne. Men jag både hörde och såg henne. Hon var mycket vacker och hennes namn var Jennifer.

Efter oktober förra året, finns hon inte mer. Allt började med ett bråk mellan Jennifer och hennes far. Hon blev så arg att hon rusade ut mitt i natten, rakt ut på bilvägen, och då hände det. Bilen körde på henne, jag kan fortfarande höra när däcken som försöker sakta in men inte hinner. Hon låg på marken framför bilen, chauffören var i chock och kanske var jag det med, men mest av allt var jag nog arg, just på grund utav att jag såg henne ligga där, helt orörlig och död. Inget blod syntes, jag förstod att allt var borta. Jag skulle aldrig få höra hennes viskningar, hennes röst när hon sjunger eller hennes steg när hon går. Fan, varför just hon? Jennifer var min hemlighet, jag berättade bara för en person.

Men redan nästa dag visste alla! Men jag klandrar henne inte, för hon får berätta, även om jag inte tyckte det då. För jag fick aldrig chansen att säga till henne att det var jag som älskade henne, att det var jag som brydde mig, att jag drömde om henne hela nätterna. Eller att det var jag som visste allt, utan att ha pratat med henne en enda gång.  Jo, kanske någon gång, under något arbete i tvåan. Men sedan första gången jag såg henne var jag fast. Jag föll, men visste att även om jag skulle skrika hur jag kände, så skulle hon säkert inte bry sig. Vad skulle hon se hos mig som ingen annan såg? Jag älskar henne. Har alltid gjort, kommer alltid göra. Det var och är min Jennifer, för alltid!

Efter det tappade jag något att kämpa för, mitt hopp, Jennifer, är ju inte kvar! Jag är svag, jag orkar inte.  Jennifer reser sig och går av bussen, hennes pappa åkte tidigare och bussen segade sig fram, så hon räknade ut att hon var förbaskat sen igen! Hon går till sin kompis skåp, och hon behöver inte vänta länge innan hon kommer, hon ger henne en liten kram och sedan går dem tillsammans till deras lektion.  Jag vet att jag aldrig sa hur jag kände, att jag inte berättade om mina känslor, rakt ut, till/för henne. Men jag gav det en liten chans, min kompis Erik och jag skrev små lappar, oftast fick vi svar, fast det var inte dom svaren vi väntade oss. Men huvudsaken var att hon svarade, jag blir ju alldeles varm om jag ser henne.  Jennifer vinkar och lämnar Karin. Dom ska åt olika håll men bestämmer sig för att gå tillsammans i morgon, från det stora trädet. Niklas, min brorsa, skulle hämta mig den dagen och frågade om Jennifer ville ha skjuts hem, hon tackade och berättade vart hon bodde. Niklas visste exakt vart hon bodde, men det sa han förstås inte.

Han babblade på, och jag kände hur jag rodnade. Han är för pinsam! Och jag tror faktiskt att han märkte hur arg och generad jag var, för plötsligt tackade han för sig. Jag tänkte ”äntligen” men så öppnade hon dörren.  Jag förstod då att vi var framme vid hennes hus. Jag tänkte sitta kvar, men Niklas puttade ut mig. Jag tänkte att jag skulle tacka honom senare. Sedan sa han att jag skulle ringa när jag ville hem. Och sedan lämnade han oss. Jag pustade ut och frågade Jennifer vad vi skulle göra. Hon såg sig omkring och sa åt mig att följa med in för att äta. Jag hade inte mycket till val, annat än att gå hem.

Den eftermiddagen hade jag chansen, men det blev inte av.  Och det var inte länge sedan, snacka om att mina kompisar garva när jag vägrade berätta för henne om mina känslor, dom försökte få mig flera gånger, men jag kände mig inte mogen, det blev bara fel!

Jag skrev ditt namn i läxboken men fröken suddade ut det. Jag skrev ditt namn på mina byxor, men det försvann när mamma tvättade byxorna så jag skrev ditt namn i sanden men vågorna skölde bort det, så jag skrev ditt namn i mitt hjärta och där kommer det alltid finnas kvar !

9 Days - Absolutly (Story of a girl) är en sorgsen låt så man kan börja gråta!

"Ett liv, en tjej, en dagbok"

Emma: jag har varit med min älskade EMMA i dag och jag älskar henne så jävla mycket! ♥ / facerape by Linus