Underbaraste du! (NOVELL!!!)
Förklaring: ”Underbaraste du” handlar om Jennifer som dör i en bilolycka, historien återberättas av killen som föll för henne, han som var osynlig men ändå älskade henne. Det fanns en som inte finns längre. Man ser henne aldrig längre. Hon brukade gå med sitt blonda hår utsläppt och oftast visslade eller sjöng hon, dock väldigt väldigt tyst så klart, kanske för att hon inte ville att någon skulle höra henne. Men jag både hörde och såg henne. Hon var mycket vacker och hennes namn var Jennifer.
Efter oktober förra året, finns hon inte mer. Allt började med ett bråk mellan Jennifer och hennes far. Hon blev så arg att hon rusade ut mitt i natten, rakt ut på bilvägen, och då hände det. Bilen körde på henne, jag kan fortfarande höra när däcken som försöker sakta in men inte hinner. Hon låg på marken framför bilen, chauffören var i chock och kanske var jag det med, men mest av allt var jag nog arg, just på grund utav att jag såg henne ligga där, helt orörlig och död. Inget blod syntes, jag förstod att allt var borta. Jag skulle aldrig få höra hennes viskningar, hennes röst när hon sjunger eller hennes steg när hon går. Fan, varför just hon? Jennifer var min hemlighet, jag berättade bara för en person.
Men redan nästa dag visste alla! Men jag klandrar henne inte, för hon får berätta, även om jag inte tyckte det då. För jag fick aldrig chansen att säga till henne att det var jag som älskade henne, att det var jag som brydde mig, att jag drömde om henne hela nätterna. Eller att det var jag som visste allt, utan att ha pratat med henne en enda gång. Jo, kanske någon gång, under något arbete i tvåan. Men sedan första gången jag såg henne var jag fast. Jag föll, men visste att även om jag skulle skrika hur jag kände, så skulle hon säkert inte bry sig. Vad skulle hon se hos mig som ingen annan såg? Jag älskar henne. Har alltid gjort, kommer alltid göra. Det var och är min Jennifer, för alltid!
Efter det tappade jag något att kämpa för, mitt hopp, Jennifer, är ju inte kvar! Jag är svag, jag orkar inte. Jennifer reser sig och går av bussen, hennes pappa åkte tidigare och bussen segade sig fram, så hon räknade ut att hon var förbaskat sen igen! Hon går till sin kompis skåp, och hon behöver inte vänta länge innan hon kommer, hon ger henne en liten kram och sedan går dem tillsammans till deras lektion. Jag vet att jag aldrig sa hur jag kände, att jag inte berättade om mina känslor, rakt ut, till/för henne. Men jag gav det en liten chans, min kompis Erik och jag skrev små lappar, oftast fick vi svar, fast det var inte dom svaren vi väntade oss. Men huvudsaken var att hon svarade, jag blir ju alldeles varm om jag ser henne. Jennifer vinkar och lämnar Karin. Dom ska åt olika håll men bestämmer sig för att gå tillsammans i morgon, från det stora trädet. Niklas, min brorsa, skulle hämta mig den dagen och frågade om Jennifer ville ha skjuts hem, hon tackade och berättade vart hon bodde. Niklas visste exakt vart hon bodde, men det sa han förstås inte.
Han babblade på, och jag kände hur jag rodnade. Han är för pinsam! Och jag tror faktiskt att han märkte hur arg och generad jag var, för plötsligt tackade han för sig. Jag tänkte ”äntligen” men så öppnade hon dörren. Jag förstod då att vi var framme vid hennes hus. Jag tänkte sitta kvar, men Niklas puttade ut mig. Jag tänkte att jag skulle tacka honom senare. Sedan sa han att jag skulle ringa när jag ville hem. Och sedan lämnade han oss. Jag pustade ut och frågade Jennifer vad vi skulle göra. Hon såg sig omkring och sa åt mig att följa med in för att äta. Jag hade inte mycket till val, annat än att gå hem.
Den eftermiddagen hade jag chansen, men det blev inte av. Och det var inte länge sedan, snacka om att mina kompisar garva när jag vägrade berätta för henne om mina känslor, dom försökte få mig flera gånger, men jag kände mig inte mogen, det blev bara fel!
